Något som tynger en..

När man säger att man vill vara ensam då vill man vara ensam oftast..eller hur?
jag som har assistenter 24 h om dygnet får inte alltid den space jag behöver och klart då vill man ju vara ensam.. speciellt när man börjar ticsa..

just nu är jag som ett nervöst får efter de brev jag fick idag ifrån min Lss-handläggare som var ansökan som dom skickar nästa vecka till nämnden om jag får ha kvar mina assistenter..får jag inte de ja då får jag flytta till mina föräldrar igen.. Och jag vet..och många andra vet att jag skulle gå under då och då menar jag verkligen gå under.. jag skulle dra mig tillbaka och bli den rädda lilla malin som jag var när jag var 13 år och hade precis träffat Johanna.. Jag är orolig att jag skulle förlora min älskade kille även om han säger att han inte skulle lämna mig så har jag tyvärr hört dom orden förut ifrån en annan kille och vips så har han brutit de, det är inte att jag påstår att min nuvarande kille skulle göra de men klart tanken skrämmer mig ( och vem känner inte rädsla för den tanken?)


sedan fick jag provsvaren idag och det låg på 23 ( över 20 och ingen medicin inblandad..yaay här ska firas även om man normalt ska ligga runt 150 - 300 i värdet så är jag glad att de har gått upp igen över 20 som va evighet sen de hände).. klart va sköterskan glädjedödare där och började nämna va läkaren hade sagt om operation och jag vet inte allt.. men efter läsningar här och där så känns de inte lämpligt just nu för mig.. jag känner mig inte tillräckligt mogen för något så stort.. även om jag förut har gjort en stor operation..


Jag känner mig förvirrad och förtvivlad med andra ord och de är så mycke mer skit som händer som jag inte ens orkar ta upp förtillfälet.. och de hjälper inte direkt mina tics kan jag ju lova..



Lugna ner dig nu malin.. de fixar sig....hoppas jag?!

/Ghostkitty