ssscccchhhhhh!!! del 2

var ett tag sen man bloggade nu men nu är de dax igen :)

satt igår och tänkte på mitt blogginlägg "ssscccchhhhh!!!" och tänkte dra mig djupare in i det ämnet vad som händer när man säger ordet sscchh...

När jag fick tourette syndrom när jag var liten så var de ju både en chock för mig och mina föräldrar..mest för mig tror jag och en chock som både var förvirring och en rädsla i..men innan jag änns fick en diagnos då allt började den dagen..då jag började med ticsen så trodde mamma och pappa att jag skämtade och skrattade ( samtidigt fattade jag inte va de var och blev bekymmrad och rädd..men vem blir inte de när något man inte kan ta kontroll över i sin kropp som kommer stup i kvarten?) jag kände väll då att dom inte tog något allvar i de och stöttade mig inte på de vis som jag önskar ännu idag att dom hade gjort..men vad kan man begära när föräldrarna inte änns visste att tourette syndrom existerade eller att något sånt här kunde hända.Men jag tror de är få föräldrar som gjorde de än nu fast de är nog mer pga de är mer info och de är lite mer kännt än innan då jag fick diagnosen.

men med okunskap och rädsla hur man ska hantera detta så när jag började extremt ticsa när vi var ute så började mamma och pappa säga sscch!.. som jag sa i de där blogginlägget är att jag klandrar inte föräldrarna för de pga jag tror att dom egentligen vill bara väl men egentligen blir de ett bakslag..för pga mina föräldrar sa sscchh eller andra sa de ordet till mig så har de blivit så att jag kan inte ticsa av mig och släppa lös mina tics bland folk som jag egentligen känner en trygghet för som accepterar mig för den jag är utan jag stänger in mig i ett rum där jag känner att här kan jag ticsa av mig och ingen kan säga ett skit om de( men jag slutar på direktern när någon kommer in i rummet)..

föräldrarna är väll också rädda för vad som kommer hända i skolan om han/hon kommer bli mobbad pga sina tics men på något sätt så tycker jag att låt honom få ta den smällen..hur illa de än låter så hellre de än att föräldrar säger att han/hon ska försöka hålla in sina tics eller dämpa sig för de är viktigt för barnet/ungdom/vuxen eller vem de nu än är så behöver dom en trygghet hos någon som accepterar till 100 % deras tics eller tvångstankar eller tvångshandlingar och stärker upp dom så dom vågar säga emot och visa att jag får ticsa eller ha tvångstankar eller tvångshandlingar och att dom ska inte trycka ner en för det pga väljer man hellre att försöka be han dämpa ner sina tics så blir de ju att han/hon får inte den tryggheten och stöd ifrån sina föräldrar så händer de där i skolan så kan jag till 100 % lova att pojken/flickan kommer oftast inte komma till föräldrarna utan håller de inom sig..vad de än nu gäller..

men man behöver också infomera väldigt mycke både till rektorn och till lärarna på skolan( hur mycke dom än kämpar emot så får man bita ihop och kämpa ännu mer det fick mina föräldrar göra i väldigt många år) så dom är fullt beredda på att hjälpa och stötta honom/henne i skolan och skapa en trygghet för denna personen också...

Men sedan så kan jag ju säga innan man börjar med detta att man sätter sig ner med pojken/flickan och fråga och pratar om detta hur han/hon vill bli hanterad för de är ju viktigt att gå efter hur han/hon vill bli behandlad pga det jag berättar kanske inte fungerar på varenda person som har tourette syndrom ( man är ju inte som en tvapparat med en intstruktionsbok att så här fungerar varenda tvapparat) men jag tror att varje barn/ungdom/vuxen som har tourette syndrom vill ha en sån trygghet... iallafall vill jag ha de..

//ghostkitty