teater + lögn = rätt?

Jag går framm till några personer.. två av dom känner jag men resten är främmlingar,vi pratar och skrattar och till sist känner jag att ett tics vill framm... helvete inte de ticset..
jag tar upp handen och lägger den över munnen och låtsas gäspa
- är du trött?
- ja lite..

efter samtalet så går jag iväg...varför har jag den där känslan att jag gjorde fel?


jag är inte personen som gillar att ljuga.. jag avskyr de men ibland är jag så illa tvungen att göra de så jag inte får förklara varför jag gör som jag gör osv.. samtidigt som jag lägger en lögn så lägger jag till att spela teater..teatern och lögnen är en räddning för mig för att inte få blickar på mig och få mig att känna att jag har inte tourette syndrom.. de är ungefär som att dölja sina mörka ringar under ögonen med smink..

jag vill säga sanningen att nej de är mina tics..men de känns på något sätt skönare att dra den där skådespeleriet och lögnen..problemet är att jag känner sån elakhet av att dra till en lögn.. varför ska de vara så svårt att få en att inse att de är för ditt egna bästa så du slipper förklara va de är hela tiden?

jag tror att jag aldrig kommer få bort den känslan eller dra framm sanningen..







//ghostkitty