Ångest...krockningar...sanningen..

Idag innan jag skulle hem ifrån mina föräldrar så fick jag en ångestattack.. blev yr och de blev svårt att andas men tur så gick de över ( som de alltid gör men de är så skönt när de släpper).. jag vet inte hur jag ska ta kontroll över mig själv utan att jag måste ligga ner. Mamma säger att jag ska tänka på annat men de är ju inte heller det lättaste att göra.. ( för hade de varit så enkelt varför hade jag då börjat skriva de här blogginlägget?)


Min ångest och mina tics krockar med varann då och då.. självklart måste man ju bygga en egen metod men om man nu har försökt vrida och vända på det för att inte få dom här två "problemen" ( eller vad man ska kalla de) ska krocka och man hittar ingen lösning,vad gör man då?

Hur de krockar är att när jag slappnar av när jag inte har någon form av ångest så är de inte att ligga i soffan och lyssna på lugn klassisk musik och det är totalt tyst i rummet , de är ungefär som att starta en bil och gasa på som fan i början och fortsätta gasa och gasa och gasa så du är i den högsta hastigheten med en person som inte tål att åka fort.. ( och vilken idiot sätter sig i en sån situvation eller överhuvudtaget sätter en annan person i den sitvationen när den eller man själv inte tål de?), skulle jag sätta mig i den situvationen så skulle min kontroll över mina tics släppa och hela min dag är total förstörd och jag skulle springa och gömma mig under täcket och aldrig mer komma tillbaka.. jag tror inte nån skulle kunna sätta sig in i det om man själv inte har ts för jag kommer inte på något att jämnföra med..

men sen när jag har ångest så vill jag ha tyst och jag vill ligga ner och bara glo upp i taket och bara finnas och de är ungefär som att ligga i soffan och lyssna på lugn klassisk musik.. det är där som krockar.. jag vet inte hur dom här två problemen ska kunna mötas halvvägs på bron för varken den ena eller den andra kan gå över hela bron utan att de skapar katastrof..


Många tänker säkert att du måste börja acceptera att du har tics men självklart accepterar jag de på sätt och vis men inte till 100 % pga för mycke dåliga saker har hänt i mitt liv som är fortfarande ärrbildningar i min själ och är en del av anledningen varför jag skämms över mina tics och jag kan inte ticsa bland folk..

Jag skulle vilja testa Yoga men jag vet vad som kan hända och det gör mig livrädd..att finna nyckeln till att ändå ha kontroll över ticsen när jag samtidigt slappnar av på alla andras vis har jag inte funnit än och jag vet inte om jag är mogen nog att klara av en sån här grej just nu, när jag senast gjorde de när jag gick i högstadiet så va de smärtsamt att hålla igen ticsen och men att vara envis gjorde så de lyckades..

jag har ändå fått mycke beröm för det men samtidigt när man berättar i efterhand att de har blivit ett bakslag att pga de så kan jag inte längre ticsa bland folk så ser jag i folks blickar en sorg och nästan så dom vill komma framm till en och krama om en som om man själv stod där och grät som en liten unge som nyligen har rammlat och skrapat upp sina knän.. den blicken gillar jag inte för jag vill inte att folk ska se på mig på det viset.. jag vill att dom ska se mig som om jag är halvvägs till att finna svaret på min fråga:


Hur ska jag kunna ta kontroll över mina tics men samtidigt kunna bestämma själv när jag vill ticsa?


//Ghostkitty