Vänskap för livet..

När min tjejkompis Johanna ringde idag ifrån uppsala och sa "Jag saknar jönköping.." och sedan sa också "Jag saknar dig.." så hoppade jag till i samma veva som vi insåg att vi har varit bästaste vänner i väldigt många år och det får mig att bli tårögd nu.. att vara så långt bort ifrån en vän som har funnits där i ditt liv i så många år och inte ens kan ta bussen till henne som skulle kunnat tagit mindre än 10 minuter förut och bara krama om henne och inte kunna säga " du och jag vänner förevigt.." får mig att bli tårögd.. för vissa kanske de låter barnsligt men de är något speciellt med Johanna som får mig att känna att förlorar jag henne så blir jag av med en del som alltid har varit hos mig enda sen vi vi gick i högstadiet..

Minns du gumman.. när vi satt utanför klassrummet och pratade och du bara sa " kom så går vi en promenad.." och jag som aldrig hade gått utan en assistent bara reste mig upp efter dig och log och sa " okej.." och följde med.. och när vi kom tillbaka så sa lärarna " vart har du varit malin? vi har letat efter dig i hela skolan!" och jag sa bara " nä jag har gått en promenad runt skolan med Johanna".. med andra ord.. Johanna va den första jag litade på till 100 %


Eller den där gången när du,jag och din mamma satt hemma hos er och åt middag och du drack för mycke cider och din mamma läste finska godnattsagor..



Jag saknar den tiden.. och jag önskar att vi kunde göra mer minnen oftare än va vi gör nu eftersom vi knappt träffas längre..men det är förståtligt varför de inte blir av längre eftersom vi bor så långt ifrån varann..


/Ghostkitty