Fan... ( förlåt ) men jag fattar inte hur jag lyckas..jag blir så arg på mig själv när jag låter mina tics styra mitt liv..jag vet att de är mitt egna beslut om jag ska klara de eller inte..
Jag skulle träffat en vän nu på fredag som ska på bio i denna stad jag bor i och han ska ta med sig en vän som inte vet något om mig.. varken vet vem jag är eller att jag har tourette syndrom, klart man måste förklara de för folk de måste jag alltid..för vet inte personen att jag har tourette syndrom och jag kommer fram till dom och så ticsar jag då undrar man vad för tankar hon har om mig då, kommer hon dömma ut mig för detta? kommer hon tycka jag är konstig? man kan inte sluta att fundera på sånna saker.. de är ju så vårat samhälle tyvärr är byggt upp på ,håller man sig inte i den ram (som någon dum jävel har byggde upp) så är man konstig och även om folk vet om denna ramen och vet att egentligen så ska inte denna ramen finnas så fortsätter dom med den som om detta dom sa aldrig har existerat...
jag menar om folk inte acceptera att alla är inte byggda för den där ramen hur kan man då själv som inte håller ramen acceptera sig själv?
Men pga jag velade med detta om jag ville träffa han på fredag eller inte ( och vi båda kom på att de kommer bara bli "hej..*kramar* hejdå" ungefär) så har vi för tillfället blivit ovänner för stunden ( känns som de iaf) .. varför kunde jag inte för en gång skull sluta upp att låta ticsen bestämma vad jag klarar av eller inte klarar av? varför kan jag inte bara släppa taget och låta de komma som de gör?
Så nu kommer jag inte kunna träffa han på fredag (pga när jag ändrade mig och ville träffas så sa han nej eftersom jag fick stå för mitt kast)...så jag får väll planera in något annat som inte får mig att gräva mig ner i min fråga...
varför tog jag inte chansen?!
//Ghostkitty
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar